Inredningsmässigt — en furustol och en bit lossnad tapet
Hanna Jarlbro
Olyckligtvis var det för sent — hur mycket Hon önskade sig bort och Hon önskade att kroppens alla delar inte skulle vara fasttejpade mot plastgolvet men Hon växte uppåt väggarna mot taket som blev en hatt och efter några sekunder fanns inte längre tid till att komma undan de beiga landstingsväggarna som tvingade Henne inåt och Hon försökte hålla sig på plats och armarna en rosett om sig själv och de snurrade sig kring Henne medan Hon fortsatte att sväva uppåt och som försök till räddning satte Hon en arm på fönsterkarmen och en fot bakom byrån som bredde ut sig på golvet som en trasig skorsten. Hennes mummelröst med halsen vibererande genom kragen nu kan jag inte göra mer vad som än händer och Hennes armar en rosett om sig själv vad kommer att hända
Hon lärde sig
att färg inte finns
utan ljus
och Hon sa
Jag svär att färgen vit är en färg
annars kan vita stenen inte vara en vit sten
och då skulle den inte vara i tv
på trottoaren utanför blir färgen sönderparkerad
och mönstrad svartvitrandig
även mitt i natten
Curryfarsan
står och håller orden
med släpighet inför kvinnan med stekos i kappan
Hon hade kunnat svära på att det sticker i näsan
att det inte är röken vid entrén
Curryfarsan i rocken intrasslad med turkosskynket
lasarettfärgen vid byxbenen
och de gula ögonvitorna mot fräknigt tak
det röda plinget vart femte minut
på ett ungefär
Jag söker hon som kan hitta rullande blodådror
säger Hon
och Hon har bestämdrösten och svarta söka-jobbet kavajen på
Curryfarsans rock på golvet
fodret en rutig fläck
mot den nymoppade plastytan
naivistiska rödgula tavlor i korridoren
ett torg med en ko
som tycks bita i ett äpple
en kanin med svanspuff mot himlen
Hennes armar en rosett om sig själv
Åkesson har en reservoarpenna på bordet
landstingstofflor och en stor underläpp
körtelpratar bläddrar artärbilder
Hon följer kaninpuff och gula flätor
i korridoren
Åkesson har en reservoarpenna
körtelpratar i landstingstofflor
och en stor underläpp
kon på torget biter i ett äpple bredvid en flicka med flätor i
äpplet finns en mask en flicka står vid gräset ler med flätorna
gula halmen gul där klänningen slutar
Hennes armar en rosett om sig själv
Det är tyvärr så
Hon tänker fläskläppsunderläpp
kaninpuffar och halm och flätor och äpplen
Hennes armar en rosett om sig själv
turkost skynke landstingsdöljer
tung currykropp på brits
prickig gul mage rödprickigt ben
det finns en man i rummet bredvid
som saknar bröstkorg
när han reser sig blir magen ett hål
hans röst
ett mummel i korridoren
ett surrande i rödgröna landskapet
du får ingenting
med händerna i fickorna
du borde fånga stunderna i armvecken
bakom turkosa skynket
we all live in a yellow submarine
det röda plinget vart femte minut
på ett ungefär
det går inte att avgöra
om det är en äldre man som glömt
stänga sitt fönster och att det är därför gardinen blåste
välte liten bricka
Syster och Syster
vid furustolar med ljusgröna dynor
avhandlar rutiner
det går inte att avgöra
om öppet fönster blåste och välte liten bricka
så att lunchen simmar golvet
Hon ser nästan
gröna ärtorna
mot det vita plastgolvet
gröna ärtor under sulor
och moppskaftet sedan
någon till Henne
för länge sedan
med bestämdrösten
att sjukhus är anpassade efter en neutral princip
inredningsmässigt
Syster och Syster
vid furustolar
furu gör mig olycklig
Syster och Syster är inte heller neutrala
tänker Hon
inredningsmässigt
gröna ärtor under sulor
inredningsmässigt
färgen furu kanske försvinner
om natten och gröna ärtorna
rullar inte golvet
Jag svär att färgen vit är en färg
att deras vita ansikten
är deras rock
när de fryser
de vilar i furustolarna
när deras ryggar är trött
avhandlar rutiner
och Systern som kan hitta rullande blodådror
vilar rumpan mot de ljusgröna dynorna
armarna på furuarmstöden
Jag svär att furu är en färg
i kafeterian åt curryfarsan
en sillamacka med Pripps blå och sedan en dammsugare
Syster som kan hitta de rullande blodådrorna
svänger rumpan i korridoren och ler
där är du
på rostfria pallen
vid turkosa skynket
we all live in a yellow submarine
det röda plinget vart femte minut
på ett ungefär
kon på torget biter i ett äpple bredvid en flicka med flätor
i äpplet finns en mask och en flicka står vid gräset
ler med flätorna gula halmen gul där klänningen slutar
Hennes armar en rosett om sig själv
Åkesson har övat
allvar fyller rundansiktet och gubbhakan skjuter ut
Det är tyvärr så
det finns ett torg en ko en flicka en ko en korg halm äpplen
ett hus en bondgård grönsaksstånd en flagga
och flickans klänning och halmen gul
Hennes armar en rosett om sig själv
du borde fånga stunderna i armvecken
innan stormen
det kan låta när luften tar slut
röster blir en kvävning
innan fönstret stängs
Åkesson får harkla sig
det kan låta när luften tar slut
rösten blir småhosta
med röda plinget utanför
Det är tyvärr så
Mannen med hål i bröstet
saknar bröstkorg
sorterar tidningsurklipp
i lunchrummet
tuggar göteborgskex
idag blir det storm
att ingen tänkte att det var stormen
som fick fönstret gardinen välta liten bricka
hur den svepte gröna runda
till grönprickigt i vitt hav
ärtor i senapssås
som moppas upp
av Reza
om färgen på vita stenen
försvann på natten
vem skulle då vilja gömma den
under huvudkudden
röster blir
en kvävning
när luften tar slut
Det är tyvärr så
Mannen med hål i magen
flyttade besticklådan för att komma åt göteborgskexen
Hon sitter i furustolen
om det ändå hade varit levercirros
av ett liv av vilse i bokhyllor
av akrylfärger
Hon sitter på ljusgröna dynan
pancrea får Henne att tänka paella
paella är saffransgul
även i skymning
och havskräftorna är ljusrosa
mot guldet
Mannen med hål i magen
är stolt över urklippen
kolonisterna är människor sade Otis
85 miljoner kilo te
i det olyckliga kompaniets magasin
våren 1973
priset av billigare te
i nästan alla hamnar
10.000 pund i havet
du får ingenting
med händerna i fickorna
du borde fånga stunderna i armvecken
Hon har snor i svarta söka-jobbet kavajens armveck
furu gör mig olycklig
och en tapet som lossnat
vinden smyger i foliepapper
som håller kexen på plats
en gul parasoll
sticker ut från balkongen
som en nos
på hyreshuset
det ser ut som en seriefigur
säger Curryfarsan
sedan börjar det regna fläckar på marken
men solen gör skugga på parkeringen
fem minuter senare
på ett ungefär
we all live in a yellow submarine
Jag svär att färgen gul är en färg
furu-gul
brun-utan-sol-gul
ögonvitsgul
även mitt i natten
Mannen utan bröstkorg berättar
livet är muren mellan handflatan och drömmen
Åkesson passerar naivistiska landskap
med recepten i handen
landstingstofflor mot lunchrummet
genom korridoren
Hon flyttar besticklådan
och tar ett göteborgskex
Det är tyvärr så
att den är elakartad
Hon tänker
Åkesson längtar hem
från neutralvita utstickande hakan ansiktet
Det är tyvärr så
att den är elakartad
Hon flyttar besticklådan
och tar ett göteborgskex
medan Mannen utan bröstkorg
ser på Hennes armveck
mumlar
livet är muren mellan handflatan och drömmen
inredningsmässigt
en furustol och en bit lossnad tapet bakom ett turkost skynke
Hennes armar en rosett om sig själv
|