|
För att kunna se hela texten behövs det japanska typsnittet MS Mincho. If they only would call it something else [OM DE BARA VILLE KALLA DET NÅGOT ANNAT] こちらは KOCHIRA WA- 鳥の物語 (tori no monogatari, eller: fågels berättelse) en samproduktion med FRAMTIDEN och Den heliga Singularitetens förbund (undertexter tillgängliga) Tarmo Rissanen 序章 "Let’s hear it for the vague blur!" (A Scanner Darkly, Phillip K. Dick) Om det en gång fanns en kärna, något som liknade en essens, så har resandet spätt ut det. Spätt ut det blod som modersjord och ursprungsstäder pumpade in i min kropp då det ännu bara var ett foster fastkopplat till databaser och DNAkonverterare. Om jag var fullständig, så är fullständigheten ett köttfält där främmande frön regnar ner från döende himlar. 死んでいる空 Bergen här ser med ögon som är svarta, kulor i fjäderkroppar. 鳥の体 Totalitet. Gudar i gudar. Soluppgångar i andra klockor. Skillnaden mellan Historia och mörkare hjärtan. Man talar om fåglarna, som vore de något sorts transcendalt tillstånd, inte kroppar, inte konstanta i kretslopp utan bara kretslopp. Något som tecknar egna banor runt gravitationen. Och gravitationen är till för att pickas sönder, sexy-baby. Fåglarna tar för sig. De landar framför människor, tittar på oss, eller bergen tittar på oss. Så. om jag var en kärna en gång en kärna mellan muskler en kärna som skulle vara hel så vad är jag nu om inte så ännu mer Vi har ett uppdrag. Vi är uppdraget. Vi är paradigmskiftet Tippi. Tippi. Bada i min fontän, trädgården i Italien, i Rom, i Frankrike - i Japan. Är alla fontäner likadana. Är alla fåglar likadana. Är alla fåglar allierade med terrokrater, eller är de terrokrater. SLUTA SÄG REGERING LAG MINISTER KRIMINELL LEGITIM Bild: en promenad, i solsken, Horikawa-dori, bilar till höger, högtrafik mitt under dagen. Kärlek vid den sönderpickade soppåsen. Sex utan fjädrar. En fyllecell i japan, och de klär av henne nästan alla kläder. "Du säger fågel..." Det finns ingen tid för det. Karasu säger: "Tänk dig att livet är en film." 映画 Den börjar med en nedräkning. Flimmer. I mitten av händelser, tar slut på samma sätt. 中。。。終わっている Hjärtat i korpen. Korpens hjärta. "Mitt hjärta" Från ovan: "Jag kommer aldrig få säga det jag tänkte på, som en spion, lita inte på mig." Utanför allt det här finns ett lyckligt slut. Innan upplösning, Karasu blöder, ponerar: "Jag och den fjärde personen bakom namnet, vi lever tillsammans, han och jag. Håller hand i ett år. Sex i sängar, utanför sängar. Åker kanske någon helt annanstans, bort och bortom, gifter oss. Vi adopterar inte för den fjärde personen bakom namnet är inte så förtjust i barn. Vi skaffar oss en schäfer, en sån där som blivit genmanipulerad att leva mycket längre än en tråkig gammal bio-hund. Vi kanske skaffar oss vänner, blir tråkiga tillsammans, växer ihop, bråkar, skaffar oss nya möbler. Firar regnbågar tillsammans." Alltid tillsammans. "Vi bokar tid på ett eutanasiföretag och håller en reception, dör tillsammans." Där tar det slut. Men du får bara tre sekunder innan reklam. "Och det kommer inte hända, inte växa mer än till en sorts abstrakt tanke när jag står i duschen efter vår första natt tillsammans, att jag kanske kan ge upp bergen, ge upp paranoian, kanske, bara kanske." Kärlek, grymma vrål som sover i varje hjärta. 心の鳴り "Lyckan är ett flimmer framför verkligheten." Världen är full av repriser. "Det börjar när de ger mig kortet på honom och säger: det här är ditt mål, Karasu-san, extrahera information inom arton timmar." YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS 烏 Japan är fullt av repriser. Tänker jag så jag tänker så. Ibland. 時々 Japan är fullt av repriser, liksom färger som bara drar förbi. Fågelfärger. 鳥の色 Men tillbaka till repriserna. De ser ut som SevenEleven i hörnen, varje hörn, nästan, ja, så, nästan, och det är Pringles och McDonalds och Starbucks, kulturell imperialism. Fast på japanska. Fast jag ljuger när jag säger att de är repriser. För så tänker jag inte jag tänker inte så. De är ankare, säkerhet före fall så kan en säga ja, så säger en ibland när en inte vet vad som sägs bakom diskarna. Det var klantigt att hamna i fyllecell, jag vet inte hur hon lyckas hamna i sådana situationer… Det kanske inte ens var en slump, vi måste vara försiktiga, om det var något planerat måste de, terrokraterna, förvänta sig att det ska kunna gå att få information från henne inom arton timmar. De har börjat sända in meddelanden, harmlösa, virus som ska blanka ut medvetandets vassare kanter. Det är tankarna när jag går på Horikawa dori. En mycket vid gata som innesluter kommersen med historien med vattnet, utan vatten. Det går en kanal igenom hälften av vägen, jag brukar gå förbi där varje dag, jag gör det även denna. Men det är en kanal utan vatten, man kan promenera där nere. Går mot månen (月), den ställer sig nämligen rätt över vägen vid tolv, dansar i tomma himlar och uppför sig en aning oförskämt. Vill inte gå med på att jag får ont i huvudet, snälla måne, du förstår mig och jag förstår dig, men vi måste kunna komma överens om en kompromiss- "Hej du!" よあなた！ Jag stannar framför ett hotells entré, en av deras anställda står på knä och skrapar bort ogräs från stenplattornas mellanrum med något som ser ut som en liten fil. Det är en korp som tilltalat mig. Den står vid en av sopstationerna, någon hade visst blandat ihop sophämtningsdagar och lämnat en gul smockfull påse (kitchen waste) vid trottoaren. Korparna brukar jubla då, den här jublar kanske inte, men den har dragit ut blöta slamsor av papper genom ett hål den pickat fram och sväljer just ett finger av något rött när jag säger: 何 "Nani?" ÅH DU KÄRLEK! GRYMMA GUD UTAN BARMHÄRTIGT! Fjäderdräkten glänste i solen, de svarta ögonen, de svarta ögonen, jag såg ner i dem och korpen sade: "Ville bara kolla läget, du ser lite distanserad ut? Huvudvärk?" "Det är den jävla solen, jag får migrän…" "Här, låna en fjäder." Du räckte fram den som riddaren sin hand svärdet droppandes av blod och jag JAG Jag tog emot den, tacksamt, log mot korpen. 彼は言っているHan sade: "Vet du, jag har en heeeeeel gata som är döpt efter mig." "Jaså?" "Jag kan visa den en dag, men jag varnar dig! Den är både lång och…" "Farlig?" Han grinade, korpgrin, vita tänder: "Bred." åh så börjar det alltid kärlek grymma SKRIK som sover i varje hjärta! 鳴 det är en fyllecell, 酔っ払いの留置場 vi kan kalla kvinnan som finns i den för Tippi. Tippi har blivit berövad det mesta av sina kläder, hennes oskuld är intakt men stoltheten… nypt i. Hon ligger under en madrass för att det inte finns något täcke och för att det är kallt. SÅ KALLT. Men madrassen får hon inte behålla, de säger, TERROKRATERNA, de säger: det föreligger självmordsrisk. Det finns en lampa, den lyser, LYSER LYSER LYSER, med en nållik skärpa rätt genom hennes ögonlock och vidare in i iris och bakhuvudets synlob. Hon försöker stänga av lampan, men får då lyssna på ett alarm i tio minuter ett alarm som låter som ett brandalarm. Hon är ensam. (月光) Månskenet skulle falla in på ett väldigt poetiskt vis om det hade funnits ett fönster. Hon tänker sig att månskenet smeker fängelsets väggar utanför, med mjuka fingrar som någon luden exotisk frukt. Hon sjunger, för sig själv, IM YOUR SPACE AGE CYBER DOLL IN PLATINUM SKIN, THEY SAY THERE’S A CURE FOR THE CONDITION I’M IN BUT I SAY, HEY FUCKFACE FUCK YOU WITH A CHAINSAW CUZ THE CYBER DOLLS ARE COMING AND THEY AIN’T GONNA LET ANY OF YOU GET AWAY WITHOUT BEING FANFUCKINGFABOULOUSLY FREE – FROM THOSE MIND CHAINS… “Du sjunger som en jävla kråka", det är någon ny i cellen, och Tippi blir pissed off, skriker FUCK YOU BITCH! i den nya människans ansikte. "Dozo yoroshiku, du kan kalla mig för Kathy", säger den nya människan, hon lutar sig tillbaka mot väggen och tänder en cigarett. 鳥 En kamrat till mig, vi kan kalla honom Berit, delger sig av historier från sin klass. Den mest fascinerande av dem, enligt honom, är historien om gänget med unga män som ansamlats och vars stora nöje är att dricka sprit och knulla runt och snacka skit om alla andra som går i deras klass, tillsammans utövar de någon sorts version av homosocialgruppterapi. Det är deras sätt att verkligen försäkra sig om att de inte varken är mer eller mindre än det de har i sina kalsonger. Penisterapi, kallar Berit det. Det är som om de har rest runt halva jorden bara för att göra det de skulle göra hemma, i sina svenssonlägenheter med sina svenssonvänner, eller smithapartments och smithfriends, och vad nu än synonymerna kunde vara på holländska. Berit säger att han tycker att det är äckligt med den typen av kulturell infektion, och dricker en klunk av sitt Mercianrödvin. Jag påminner inte Berit om att han faktiskt tycker att tempel är tråkiga och i hemlighet har gått till McDonalds マクドナルド fler gånger än han är bekväm med att någon ska veta. Jag föreslår istället att den här gruppens penisterapi kanske är ett sätt att vifta bort separationsångest. Berit håller med, det de egentligen vill är att krypa tillbaka in i sina mammors livmödrar och aldrig komma ut igen. Inte så, säger jag, utan mer som kulturell separationsångest. Det enda kulturchock de har råkat ut för är att menyn på McDonalds faktiskt var på japanska! Och det var säkert orsak till en hel bajamaja med ångest, men sen såg de att det fanns en meny på engelska vid disken och då föll tystnaden! Berit blir tyst en stund, säger sedan: Vet du vad, egentligen är det inte själva penisterapin som jag stör mig mest på, utan att de måste sitta i klassrummet och förstöra alla andras lektionstid genom att sitta och vifta med sina kukar verbalt! Jag säger ingenting. Egentligen är det Berit som har råkat ut för en kulturchock, han trodde inte att den typen av människor fanns på riktigt eller att han skulle vara tvungen att utsättas för dem så regelbundet nästan frivilligt, och den queera bubblan var tvungen att spricka någon gång... Jag menar, säger Berit, nu inne på sitt femte glas vin, det handlar ju om att uppleva! Nya saker, menar jag, erfarenheter, du vet, sånt som inte går att få ner på papper eller att dricka… En dag! En dag ska jag gå upp i bergen och vänta där tills jag ser Gud! Jag påminner Berit om att han inte tror på Gud. 神 Han snörper ihop munnen och tittar på mig mellan kisande ögonlock, säger: Sak samma, det är principen som räknas. (鳴) Skriket i kroppen. Nedräkningar, maskiner, rullband. PRODUKTNUMMER 02-937 Det har nått en global publik. Medvetandet är ett vidsträckt landskap som innesluter så många kroppar att talet om en enhetlig kropp inte längre är giltigt. Det talas om NIRVANA. Ett NIRVANA av kött och muskler. Jag kom hit från Svea, små tankar senare och så innesluts kroppen i den främmandes kultur. Blir den främmande. Jag stod på en sorts klippa och erbjöd ett offer, det var en sista utväg, kanske, och väntade på att blixten skulle ta avokadon från min hand. Nedräkningar, maskiner, rullband. Vad jag förstår har tiderna aldrig sett annorlunda ut. Jag hade en tanke om att försöka förloras, en akt emot att assimileras, på något vis, försöka försvinna in i det främmande. Vid kanten av Kamogawafloden i Kyoto erbjuder jag avokadon. Bara för att se om främmande tankar skulle röra vid utkanten av kosmos. Väntar i en blandning av sjungande människor som vid varma tider samlas här för att spela instrument tillsammans, ljud och månsken. Någon skrattar åt mig och tar ett kort. Jag väntar på att Tippi ska komma ut. Det finns revolutioner som ska dansas fram och vi har lovat att dansa till rytmerna, det är jordbävningens land, den levande trummans, hjärtat som väntar på att bröstkorgen skall spricka. Och vad skulle väl revolution inte vara om inte att dö dansandes i världens öppna hjärta? Ovanför mig svävar fåglarna. Jag ser delar av bergen, de har ögon här, jag visste inte det innan, jag visste något. Karasu, fjädrar, täta, täta, tankar smyger sig runt mig, och jag tänker, inte på den mulnade himlen, utan hur fåglar skulle dansa till revolutionen, och jag blundar och sluter mina fingrar kring hans fjädrar i det rökfyllda mörkret och viskar: den eviga sorgen är en dansande krabba, lyckan att dansa i dess frånvaro. Om ett tag. från ovan, rapporter ur mörkare hjärtan:
Om ett tag ska jag träffa Karasu-san, om om om, om det skulle gå att skriva över minnet skulle jag försöka göra det i förväg. Så här, två tankar som fortfarande ligger kvar från tiden i Svea innan jag träffade Tippi och innan terrokraterna och innan här och innan imorgon, omgivna av tomrum om jag bara reser mig upp och klarar av att tittat ut genom fönstret. bara en gång. snälla rara underbara himmelska hål till existens och tid som passerade kan du bara låta mina ben ligga kvar i kroppen. låta köttet svälla runt dem tills jag glömmer att det finns sådant i mig som kan brytas, krossas och hopplöshet som späddes ut av utsikten träd TRÄD TRÄD TRÄD IN I MIG ÅH NÅGOT ANNAT ÄN DET HÄR och bara så där, så vaknar jag upp ur det igen. Någon annanstans än i minnet. Om ett tag ska jag träffa Karasu-san i en liten bar i närheten. Jag ställer mig upp, går uppför flodkanten, en trappa som leder mot centrala Kyoto, känner något i nacken och vänder mig om. En misstanke. En spion mellan molnen, en av bergens utsända. Men det är bara meddelandet igen. Tryckt över en pachinkohall på andra sidan floden. YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS 鳴 Tippi slutade skrika. 鳴りが終わった Vissa människor har ett visst ansikte, säger jag. Ett sånt där ansikte som, utan att en ens hört personen säga ett ord, en bara vill mosa med en spade. Karasu-san tittar på mig bakom en vinge, ett leende eller något annat på läpparna, ser inte riktigt. skrik i varje hjä Det låter som om du pratar om dig själv i fjärde person. Bakom ett annat namn, säger han.säger Kathy, Varför är du här fröken… Tippi, säger Tippi. Och jag är här för att uppenbarligen har man ingen rätt att vara full som en alika utan att bli betraktad som en samhällsfara. säger Kathy, Är alla samhällsfaror? Eller är samhällsfaran inlåst i alla, som ett djur, en vild fågel, ett KANSKE? löften löften åh löften T: Enligt dem, alltihop, men det är terrokratspråk!K: Och språket är ett spel, det heter: makten över medvetandet. Visste du förresten att jag är med i en gerilla – the Pussy Cat Killers. Men det är faktiskt vi själva som valde att kalla oss det, gerilla. SJÄLVA. Och det, att förvandla sig själv till faran utan att ens behöva det. FRIVILLIGT. That’s power baby! Du! T: Ja? K: Jag är ledsen, men samhällsfaror tänder min eld. (Kathy pressar först upp Tippi mot den kalla cementväggen, och sedan sina läppar mot Tippis.) Berit irriterar mig lite, säger jag, och drar min cocktailpinne långsamt i cirklar genom alkoholen och får de fyra lagren som bartendern skiktat drinken i att flyta samman till en enda grön dimma. Berit irriterar mig för att Berit irriterar sig på allting, att andra människor har så svårt att uppleva något nytt, att insupa kulturen och språket. Men det är svårt att göra det, eller hur? Han pratar om att det känns som om att de andra i hans klass har klippt ut sin tillvaro i Sverige och klistrat fast den mot en kuliss av karaokebarer och shintotempel. Men i själva verket spelar väl inte det någon roll... jag menar, det är inte precis som om Berit själv heller verkar på väg att uppgå i något sorts japanskt Nirvana. Hur kommer man egentligen nära en kultur, hur förväntar man sig att kunna göra det när den kultur det är meningen att man ska vara närmast (moderSVEABINGOLOTTORIPmoderKARLGUSTAVALFREDNOBELABBAKÖTTBULLARPANNKAKOR IKEAMELODIFESTIVALEN) är minst lika främmande och svår att förstå? VA? Jag har blivit berusad. Karasu-san tittar bara på mig, han är bra på det, att bara titta och få mig att känna mig som en idiot. "Varför slappnar Berit inte bara av och försöker att inte tänka så mycket på andra, eller på att uppgå i något och bara – C H I L L A ?", säger han sedan. "Jag är ledsen men jag måste kyssa dig nu, intellektualiserat babbel tänder min eld" Rökringar i baren. Fönster. Andra våningen, korsningen utanför, det är natt. Månen skymmer världsrymden. Stjärnors kosmiska orgier. l ö f t e n å h l ö f t e n dendriter: något av det roligaste som har hänt mig var en dag när jag var på väg till skolan, jag gick förbi kejserliga palatset på marutamachi, och helt plötsligt kommer ett gäng med brudar cyklandes, de ser ut som något ur en cyndi lauper video, helt galet, och de cyklar förbi mig och jag kan inte sluta stirra på deras fantastiska frisyrer och de skrattar och solen skiner och i bakgrunden ser jag bergen och allt glittrar litegrann i gyllene dimma och så hör jag henne, som cyklar längst bak i gruppen, med en fransk brytning och ett gigantiskt leende med viiiiiiiiita tänder, säga, This feels like - HEAVEN Tippi slutade skrika. Jag slutade skrika. YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS "Du säger fågel..." (fängelsecellen) T: Det är fåglar som förföljer mig. De har planterat kameror i deras kroppar. Det är de där stora svarta sakerna, terrokratspioner, jävla terrokratspioner! K: Du säger fågel, jag säger fitta. T: Kan inte du ta något jag säger på allvar? Jag tänker dumpa dig så fort jag kommer ut härifrån... K: Men du kommer aldrig att glömma av mig, eller hur, älskling? T: Hur kan du babbla så där! Du är också en del av motståndet, eller är the Pussy Cat Killers bara en IKEA-gerilla? Va? K: Du kan inte göra mig förbannad, baby, bara kåt. T: Av alla människor de kunde stoppat in här så blev det du! Fy fan för slumpen! K: Oroa dig inte, vi kommer snart bli extraherade härifrån. Spara de stora frågorna fram till dess. T: Knulla i en cell, för fan, det finns ju inte ens en madrass här, världen är på väg till skrutt! K: Men ändå hände det. Förresten... tror du på lyckliga slut? T: Vad i helvete, lyckliga vadå? Slut? K: Ja, slut... T: Jag vet inte. Jag tror bara att saker tar slut, det finns en filmrulle i mitt huvud som spelar upp eftertexter, men det går inte att klippa bort något, inget alls, det är precis som om livet inte alls var en film, och när du väl inser det så plopp! Slut. K: Om vi öppnar upp varandras kroppar, jag menar, om vi tar ett rakblad och tar ut våra inre organ och blandar dem, jag menar, blandar ihop allting, tror du man kan se det? T: Se vad? K: Vem som är du, och vem som är jag. T: Levande splatter-charader, jag har hört talas om den leken, är inte det något som transhumanisterna håller på med? K: Jag letade efter smör i din fitta. T: Okej, nu får du ge upp va! K: Du kan bada i en fontän, naken i Rom men- T: Det var annorlunda, jag trodde att eftertexterna skulle börja rulla, att det kunde finnas ett rike inuti mitt huvud utan terrokrater, att kroppen skulle smälta som en... treo. K: Men tänk om det var sant? T: Att göra och att säga är två olika saker. K: Att säga ÄR att göra, raring, det är ju det du pratar om hela tiden, semantikens makt över medvetandet. T: Du försöker bara förvirra mig, om det inte finns någon annan utväg kan jag bli galen, regressionsterapi. K: Titta, nu gör du det! T: Fåglarna förföljer mig, ända till din kudde, gömmer sig i fjädrar, gömmer sig i alla nya modeller av människan som den där fabriken rullar ut, gömmer sig men ansamlas långsamt till en enda GIGANTISK fågel med en jättenäbb som pickar sönder mig. Eller hur? De skriker ovanför våra huvuden, idioter, därför att de vet! De vet allt för att bergen ser igenom dem och bergen vill att allting ska vara som det var... då. Varför ler du Kathy? K: Du säger paranoia, jag säger YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS Dagen efteråt tittar jag i smyg i Karasus byxor. Han står i duschen, kraxar, något som japanerna säger att korparna gör, att det låter som Kansaiben-dialekt för idiot. Jag hittar ett identifikationskort, jag hade haft mina misstankar, ingenting händer av en slump. Han är en spion. ( kärleken är ett grymt skrik som sover i varje hjärta) Jag tar ut en ljuddämpad niomillimeters och väntar i sängen.Det handlar om henne, alltid om henne, inte om mig, aldrig om mig. Fåglarna ser allt, men bergen ser genom fåglarna och de vill ha tillbaka den gamla ordningen. Motståndet skall krossas till varje pris. (kärleken är det sista) Det var klantigt, tänker jag när jag hör duschen stängas av, att Karasu faktiskt lämnade kortet isina byxor, han måste ju ha förstått att jag inte är någon idiot. Eller kanske var det därför han valde mig? Idioten och hjärtat. Synkronicitet. SE IGENOM DET. Inte ens när en av ens bästa vänner är medlem av det mest radikala motståndsförbundet som finns. SE Det självförklarade.IGENOM Det egna.DET Det som sitter i en fyllecell och släpps inom fjorton timmar. Stationen väntar på att Karasu ska tatillbaka en rapport, och mitt utslitna hjärta i en plastpåse som ett tilltugg för en sen eftermiddag. Det finns inte längre några blixtförälskelser. Bara blixtknull. Bara Karasus ansikte när han kommer ut med handduken runt midjan och ser pistolmynningen. Han stannar, de svarta ögonen uppspärrade, höjer händerna långsamt, säger: "Jag kan förklara, det-" Bara det ihåliga ljudet när kulan splittrar hans hjärna, och dunsen av kroppen när den lägger sig ner. Jag lyfter upp min mobiltelefon och ringer ett samtal, de kommer att hämta kroppen om en liten stund. Jag kan känna eftertexterna, y o u r s m i l e de är snart här, men det finns en scen kvar. Jag lägger bort mobiltelefonen och plockar upp en liten cirkelrund sak som liknar en kamera.Jag smyger, för de döda kanske vaknar plötsligt, det är ett känt fenomen, fioler som spelar tyst i bakgrunden. Smyger fram till Karasus kropp, den föll väldigt elegant, det är sällan det händer, ligger nästan raklång på golvet. Ögonen fixerade på taket, nu på mig, när jag ställer mig ovanför hans ansikte. Lägger den cirkelrunda saken som liknar en kamera ovanför hans sår, det kan hända att det inte fungerar, om den delen av hjärnan blivit söndertrasad. En tunn rännil med mörkt blod rinner ut ur hålet på väg mot hans vänstra öra. Lyssna på mig blod. Kameran sprakar. Ett meddelande mottaget. Jag spelar upp det. Jag kan förklara, det var ett uppdrag, men jag visste inte att det skulle bli så här att jag... skulle älska dig. Men det är sånt som inte har tid att sägas. Spioner finns överallt. Du får bara tre sekunder innan reklam. Men det är redan försent. Scenen är slut. Fortsättning följer på andra sidan månen. Rulla eftertexterna. YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS OUR HAP PINESS YOUR SMI LE IS OUR HAPPINESS YOUR SMI LE IS OUR H APPINESS YO UR SMILE IS OUR HAP PINESS YOUR SMILE IS OUR H A PPINESSYOUR SMI LE IS OUR H A PPINESS YOUR SMILE IS OUR HAP PINESSYOUR SMILE IS OU R HAPPINESS YOUR S MILE IS O UR HAP PINESSYOUR SMILE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS OUR HAPPI NESS YOUR SMI LE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE I S OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS OUR HAPPINESSYOUR SMILE IS OUR HAPPINESSYOUR SMILE IS OUR HAPPINESSYOUR SMILE IS OUR HAPP INESS YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS OUR HAPPINESS YOUR SMILE IS HAP  |