Växa, bli

Hanna Riisager

Å. För sent att önska så.

Du bara växer och växer, du tvingas snart, mycket snart falla på knä på golvet.

Inte ens så får du rum, du får försöka lägga dig ned, med en armbåge mot dörren och den andra böjd över huvudet.

Fortfarande växer du, och som en sista utväg kör du ut ena armen genom fönstret, en fot upp i skorstenen.

Jag kan inte göra mer nu, säger du dig.

Vad som än händer. Vad ska det bli av mig?

INGENTING

Något mycket stort.

Eller ingenting.

En tröst att tänka så eller för sent.

Det finns ingenting du kan göra.

NEJ, ALDRIG

Ja. Det är höga krav men varför ska man nöja sig.

Du hör dig själv säga så.

Ett tomt rum denna andra kropp som belamrar dig genom sin frånvaro.

Det ska du nu fylla med något. Växa, bli stor. Växa.

Jag är på väg att bli något stort hör du dig själv säga, och darrar lite på rösten.

Din röst. Till och med din egen röst växer dig förbi. Svällande av tryckvågor som med våldsam kraft forsar mot rummets alla väggar. Någon som befann sig i motsatt ände av stan skulle kunna höra den dåna.

Stark och tom. Din hand på fönsterräcket.

Mycket för stor, försvagar dig ytterligare. Begränsar din utsikt.

Allt du har att hålla dig i är en skymt av stjärnhimlen som den tar spjärn mot.

FLICKAN BLI

Vad krävs egentligen för att en sådan som du ska kunna rymmas eller orientera sig i ett rum, frågar du dig.

Nyss undrade du vilket hörn du skulle stå i, helt absorberad av din egen kropp och dess metabolismer, vilse i dem.

Om det var ditt hjärta eller vad det var som du försökte svälja ned. Eller en byrålåda i en chiffonjé. Lagrad i underhuden.

Nu ockuperas du av en annan kropp plötsligt ointresserad av henne. Flickan Alice. Den du skulle bli.

Du tappar vikt, låter dig uppfyllas av en beredskap.

Fylls och lättar.

BYRÅLÅDA, CHIFFONJÉ

Rummets alla delar. En klämd armbåge,  kall hand.

Minusgrader ute tänker du. Minusgrader inne i denna strumplåda ut mot världen.

Bäst jag börjar klä på mig mina strumpbyxor.

Tänker du och ser tillbaka in i Underlandet. Ser henne. När du inte kan töjas mer. Sparagmos. Nej aldrig.

Inte tårar. Du slits i sär.

Mycket snart. Ser in i hennes underliga ögon, tomma fönster. Mycket snart ska detta underliga tomma stycke lossa från sina fästen, denna andra kropp som du fortfarande måste fylla.

Fortfarande är du Alice, flickan väx.

Du ska sprida ut dina kroppsdelar över världen.