Vad det ska bli av dig


Camilla Lekebjer








// Du har en plats att fästa dig vid, med kroppen, ett rum. Du har händernas kronblad och lungor. Du är bunden till den processen, tiden, du tar dig igenom. Du vet att det är temporärt.

// När du har bråttom åt ett håll som hela tiden döljer sig. När du har tappat andningen och inte längre minns de vågorna. När det som växer är oförenligheten, att det känns som om något är för stort och ska gå sönder.

// Du kan det här. Det finns ingenting att kunna. Du säger: "Nu kan jag inte göra mer, vad som än händer." När du inte kan göra mer behöver du inte göra mer. Du säger: "Vad ska det bli av mig?" När du inte vet vad det ska bli av dig, behöver det inte bli någonting av dig.

// Varken människor eller svampar växer beskurna, med en uppgift och rakt. Men du kan sortera, ha en förståelse. Du kan samla, kartlägga, dra ett streck. Du kan leta efter sambandet och i den rörelsen, mostridiga strömmar, rita en punkt. Som fäster i din handflata, och i allting som lever.

// Det är en sång eller en sekvens, den där raden, en anteckning. När solljuset har flyttat sig från hörnet vid fåtöljen och ligger över skärmen, så att det inte finns något mer att göra. När det som hörs är trafiken, människorna och motsatsen till ett minne.

// Det du känner då är inte sorg. Inte rädslan, distansen, begränsning. Du frågar inte vad det ska bli av dig. Du hör inte den klockan, du har inte de ramarna. Du har en andning och ett vidnande spektrum av känslor, i stark belysning. Du har en uppmärksamhet och kan stå mitt i den.

// Det är en övning. Du växer fortfarande.

// Det finns en plats att fästa sig vid, det går att röra vid det här. Rinnandet från en apelsin, doften av röda linser. Det skrovliga. Det som är blankt. Vasst. Räfflor, päls, instabilt och att det blåser. Man får dra jackan tätare omkring sig. Man får vända blicken upp mot de flyende skyarna. Det är som vid ett annat tillfälle. Men det är också nu.

// När glädjen kommer ska det gå att känna den. Vet du att glädjen inte har någon startpunkt och därför ingen sträcka? Det finns ingen framtida glädje. Det enda som finns är den här känslan av att det kommer att ordna sig. Bara den här känslan av fri lejd och att man kan komma väldigt nära, en möjlighet, tumlande. Du vet att det är det som är glädjen. Det finns ingenting annat.

// Du har inga särskilda planer, inte för framtiden, inte för den abstrakta evigheten. Du försöker bara att se det som är här, ett rum, fönstret, frustrationen. Det kommer att upplösas, gå över och förändras. Det är en tillfällig och mycket verklig plats.