alice


katja malin

frida lo kongstad












Här börjar den här berättelsen.







(här fortsätter den)






Alas! Det var för sent att önska det! Hon fortsatte att växa, och växa, och var mycket snart tvungen att lägga sig på knä på golvet: i nästa stund fanns det inte rum ens för det, och hon prövade att lägga sig ner med ena armbågen mot dörren, och den andra runt huvudet. Hon fortsatte att växa, och som en sista utväg lät hon ena armen sticka ut ur fönstret, och ena foten upp i skorstenen, och sa till sig själv: Nu finns det inget mer jag kan göra, vad som än händer. Vad ska det bli av mig?

/


ojojoj: det vart för sent. hon blev: större och större och sen satte hon sej på knä men d blev lite trångt och sen testade hon andra lägen, lindade ihop sej runt sej själv och växte även ut genom husets olika öppningar. nu har jag gjort mitt bästa (all it takes is all you've got).


---



Och Alice fortsatte att växa. Hon drog isär huset, hon tryckte mot skelettet, hon sprängdes genom väggarna, hon stod upp på marken.


Alice: Jag drömde att jag växte rakt igenom ett hus. Jag vaknade och runtomkring mig låg krossade fönster och sönderbrutna väggar. Det var ingen dröm? Det var verkligheten? Det var precis så det skedde? Men jag är ju bara en flicka i en roman. Jag är alltså flickan i romanen som spränger ett hus.

---


Atlas! vad hade hon gjort av sin atlas? blir ett land för litet, då ska man inte nöja sej med mindre än två, sade kvinnan (alice), tjejen (alice), flickan (alice), the radical feminist (alice), dinosaurien (alice), hoppet (alice), monstret (alice), till sej själv i spegeln. lade ner den och sade det även till alla andra. rakt ut i luften. bara så där: Det är min kropp som tar plats, det kom ut ur samma människa (alice), medan hon funderade över de varierande dimensionerna på byggnader, vad det att vara ett hus kunde innebära (och inte).

och hur till exempel just ett visst hus kunde förhålla sej till exempelvis just henne.



(omslutas av någonting ömt&försiktigt/spränga något i bitar. ömt sprängande försiktigt omslutas. Försiktigt bita om det ömma. Någonting slutet som spränger. Och så)

---


Det sprängda huset, som nyss hade varit ett helt hus, låg söndersprängt på marken. Ett sådant hus kan i fortsättningen bara minnas hur det är att vara ett hus. Alice däremot har bara precis börjat sitt växande. Hon kommer att bli större.


Någon annanstans: dinosauriens födelsedag.

Dinosaur to dinosaur: A happy. Public: What? Dinosaur to dinosaur: Birthday. Public: Who? All dinosaurs to dinosaur: TO YOUU. Public: Allright!



Alice står upp på marken. Hon är fortfarande flickan i romanen som spränger ett hus. Men hon rör sig mot en annan berättelse. Hon vill inte vara kvar i den här längre. Förändringen börjar såhär: femton vänner samlas på en gräsmatta.



(....)



Det blir ett helt annat samtal. Ingen hade kunnat komma på de meningar som sägs innan de sägs.

(Som alternativens långa rad och inbjudan, alla snurrar på hatten och säger Jag är möjlig.)

(Men vad är egentligen möjligt?)




Alice fortsatte sitt växande. Hon fick inte längre plats i sitt namn. Det räckte inte till. Expansion, explosion, transformation: hon var numera AliceAlice. Och vad med kroppen och språket?

B: If language can sustain the body, it can also threaten its existence.

Alicealice: Vad händer med mig när du slutar skriva? Vad händer med dig?

B: Autonomy in speech, to the extent that it exists, is conditioned by a radical and originary dependency on a language whose historicity exceeds in all directions the history of the speaking subject.

AliceAlice: So, what now?




(Vild liten röst i eftermiddagen:
- Är i parken, det går ett lopp genom stan. Ska vi springa? Ska vi springa för alltid?)




AliceAlice befann sig alltså mitt i någonting som började och slutade utanför henne på ogripbara sätt. Men hon tänkte ändå säga någonting, för AliceAlice växande var på alla sätt samtidigt ett pågående tal. Hon sa:



om kroppen och rädslan:

— Blicken tvärs över mittgången och hon som sitter där och löser korsord; på hennes handlov; svarta snirkliga bokstäver: Fear Less. Jag ska sätta mig bredvid henne och lösa korsord och trycka min arm mot hennes tills orden står också på min kropp, överallt. Huden kommer att absorbera meningen och orden tas upp av kroppen. De blir en del av kroppen.

eller såhär

-    Hon som sitter där och löser korsord; på hennes handlov Fear Less min arm mot hennes tills orden står också på min kropp, tills vi fuskar sneakar viskar mej in på klubben och sedan kan du också komma, kontrahera först och tänka sedan, dricka trocadero på terrassen PÅ NATTEN, svettiga nicka på först min haka och sedan också hennes (AliceAlice säger) ojoj, då huttrar jag studsar upp och ner nuddar vid den andra etc.




om natten, till en okänd vän:

- Jag drömde om dig inatt. Du och jag var cirkushästar och vi jagade varandra genom konstskolans korridorer. Din mamma berättade för oss vad vi behövde veta om allt.

eller såhär

-    Jag drömde om dig inatt vi jagade varandra genom korridorer vad vi behövde veta om allt blev till en myllrig lek med BEHÖVDE och hur ska jag säga det här dom andra orden försvann. Det var vi som tjattrade oss bort (fram). Det var det okända som handlade om allt (det är sant).


om orden:

- Numera kommer orden i kollageform. Jag klistrar fast dem överlappande. Jag lär mig och glömmer snabbt igen; jag lär mig på nytt, jag glömmer, jag lär mig. Jag börjar sätta ihop den här processen till en rytm, en havsrytm, till en refräng och ett solo: så går den här melodin. Det är ett svängigt beat. Det är att vaja.

eller såhär

- Kollageform. Jag klistrar överlappande, lär mej snabbt; nytt, jag glömmer processen: melodin, löddrar ur min mun, vild och giftig. Nu finns det så många möjliga vägar. Andningen fullkomlig och okomplicerad. Jag är ALICE och jag knakar hit ((längtar)). Det är att vaja.




AliceAliceAlice. Vilka var dom andra? Där finns ju bara du. Men som du finns. Kör upp fingret i näsan och vet, att det är din och bara din näsa som tar emot. Skaka av dej alla spillror av otillräcklig bebyggelse och inte bara stå upp, AliceAliceAlice, förflytta dej. Det är du som kommer att hitta tråden, sammanhanget, löparbanan, det är något som kommer att ske automatiskt (men du kommer ändå att kunna tala om hur skedde).