Immelmannsvängen

Tova Gerge


Dagarna innan tolv år. Saker som alla kommer ihåg utan att tänka på det. Det finns militärbaser intill. Det finns hot ifrån olika kontinentalplattor. Det finns samtalet som tystnar när hon öppnar köksdörren och det finns öron på små och stora grytor och alla lystrar åt sidorna: hela hushållsutrustningen är på spänn, väntar på att hon ska gå till sitt rum igen, så att det går att tassla ifred bland tallrikarna. Det rör sig, och det rör sig knappast om det att det förbereds presenter inför födelsedagen.
      Saker som alla känner vibrera utan att göra stor affär av det. Åskmyllret kommer nu och då. Tre och tre blåser det in, lågt över slätten, skär upp luften och pressar med skrikande motorer in nosarna i det framförliggande. Hon kallar dem insekter i huvudet, ordet flygplan är farligt och tillhör dem som vill skydda små öron. Rakel låter det vråla, steklar, tänker hon. Hon ligger pressad mot marken och hör den svara från djupare lager. Sluter ögonen. Jordens resonanslådor fulla, tilltäppta av klang.










En dag upptäcker kusinen att en gråbrun flugsnappare har gjort bo och ungar under en av lillstugans ytterbjälkar. Precis i brösthöjd på kusinen, precis i ansiktshöjd på Rakel. Och kusinen visar boet med ovanlig försiktighet, säger att ullet på huvudena darrar, men allt Rakel ser från sin relativa brist på längd är tre gullgula näbbar som ljudlöst öppnar sina skrik och stängs och öppnas.
      Sen säger kusinen att de måste gå därifrån, ge företräde åt vårdarfågeln. Om de står för nära nästet kommer ingen våga ta hand om de små. Men på betryggande avstånd framlägger kusinen att om föräldrarna dog, då skulle det enda rätta vara att förbarma sig över ungarna, se till dem och förse dem med levande djur direkt från luften.
      Hurdå från luften?
      Med en fjärilshov förstås!
      Fjärilar flyger sin väg säger Rakel. Men kusinen anser att det går alltid att åtgärda. Rycks vingbladen av kan flygfäet inte fly.
      Hur? Med en pincett eller med fingrarna, vad tror hon egentligen, att det krävs en speciell maskin?
      Men det fanns ett problem menade kusinen. Det var att fågelungar måste äta fullständigt färsk föda. Man skulle alltså (om, utifall att) bli tvungen att under högsäsong lägga motsträviga myggor i frysen för att ha ett lager liv att plocka fram inför lågsäsongen.










När Rakel framlägger att insekter knappast skulle överleva att både få vingarna ryckta och att bli nedfrysta, även om nyligen fryst insekt i övrigt möjligen kan passera som färsk, blir kusinen allt mer övertygad i sin sak, har tillförlitliga källor. Och om Rakel vill kan hon få bevis. Vill hon ha bevis?
      Hon sa inte att hon ville det. På kvällen genomfördes ändå testet med en stor och ranglig harkrank. Rakel vände bort ansiktet under vingryckarprocessen, men när kusinen efter någon timme plockade fram det sköra sklerotinskelettet ur frysen och hällde upp det på bordsskivan, fixerade de båda lika ihärdigt blickarna. Betraktade hur den första ryckningen växte fram ur ett av benen, hur den avlånga kroppen krängde och blev ett sprattel.










Sprattlar. Men insekten får aldrig chansen att dö i någon av fågelungarnas krävor. När det är förskräckligt och Rakel känner en sötsur smak, gör kusinen processen kort med krymplingen genom att slå den med en tidning.
      Flugsnapparparet fortsätter flyga och fara utan interventioner från mänskliga fosterföräldrar. Efter experimentet ger inte bara harkrankar, utan allt som kan härledas därtill, inklusive fågelbon, kräkreflexer hos Rakel. Som om orden finge fysisk form i munnen.










Kusinen har viss känsla för detta, kanske generellt en begåvning för de reaktioner som per automatik kan utlösas i andras kroppar. Därför blir "Krakel" kusinens nya smeknamn på Rakel.
      I början kan det komma när som helst. Ropas ut bakom köksdörren i det ögonblick som hon tänkt plocka fram något ur kylskåpet. Komma helt nära intill örat när de går genom knotten nere vid sjön. Och då viker hon sig omedelbart på mitten och töms på innehåll, i gräset, i vasken, på golvet.
      Först är det ett spel med Rakels reaktion som enda vinst. Men snart blir kusinen intrikat och lär sig utpressning. Utbytet är som följer: Kusinen använder bara namnet ibland, antyder så subtilt att det liknar en uttalssvårighet, ett grakel. I gengälld ger då Rakel genast kusinen lite mer av luften än vad som egentligen vore rimligt, med tanke vem som egentligen växer.
      Rakel låter också kusinen hållas, anstränger sig för att inte framkalla allt för mycket tristess med sina tystnader, försöker maskera dem till ett slags lyssnande. Ett lyssnande som gör att hon hör, åtminstone med halva örat. Det andra ett-och-halva är alltid på vakt för det kusinen inte sagt en klar hård konsonant.
      Hon spyr. Ändå vet hon att man vänjer sig vid allt. Inte att man blir äldre, men att man härdas.










Rakel läser sin tolvårsdag i blåmärken. Sitter i sängen med utbredda presenter, ben, fall, stötar, olyckor. Bläddrar bakåt i graden av deras grånader. Ser inte åt ylletröjan och kolapapprena runt omkring.
      Läkkött och växtvärk varslar om hennes tilltagande. Hade det en röst skulle det säga: Du blir eldfastare än en ekstam, krakel (k:et blir en del av kroppen nu), reser dig ur varje dunge, unge (glöm inte att andas först in och sen ut). Du blir ärrad och en dag blåser allting över.
      Hittills ligger hennes breda fötter stilla och såriga i solskenet i sängen. Hon kliar upp betten på benen i hettan. Låter händerna flaxa från svullnad till svullnad utan att ha flygfän i åtanke. Klådan är en annan och hennes egen, heter inte immelmannsväng, lazy 8 eller något annat som härrör ur fältet för avancerad flygning. Saknar tillsvidare namn.